Perfekt omslagsval till Människor helt utan betydelse, som jag tjuvläste ganska många sidor i i en affär i går. Allt som har minsta touch av Söderberg måste ju vara bra, non? Får nog för skams skull köpa den och läsa klart, alternativt alternera bokaffärer... Något slags rullande schema, ett kapitel i varje, sedan tillbaks till första affären! Insparade pengar och motion - två flugor i en smäll...

Om man känner för att förkovra sig djupare i Sveriges konsthistoria rekommenderar jag Märta Holkers verk - visst, det är mycket bilder och lite text, men å andra sidan tar hon verkligen upp det viktigaste, och som före detta konsthistorieelev kan jag intyga att man faktiskt kan klara sina tentor enkom genom att läsa henne bok...

Åh, svindel. På ett sätt som bara existerar i Mitt livs novell-noveller och sedan när jag släntrade in i klassrummet och såg honom.
Paul. Var det så här du såg ut? Sedan senast har det bruna håret blivit grått. Han hade inga sköldpaddsfärgade, runda glasögon längre. Han hade violblå ögon. Gissningsvis hade han det förra gången också.
Jag kommer mest ihåg honom som lång och slängig och sprattelgubbsaktig. Killing an arab, hela kulten, vi var unga, vi gick omkring med boken i kavajfickan... The Cure... Ja, det var så Paul sa alltså. Ett rum längst upp längst bort någonstans. Redovisning om Camus.
Och så nu.
Paul, Paul, kommer du ihåg mig? Gissningsvis inte. Jag är en av vad måste ha varit tusentals elever under åren. Och jag kommer ju knappt ens ihåg dig.
Svarta mockabrogues. Svart kavaj. Fet ring på vänster ringfinger. Mörkblå jeans. Hål på ena knät. Har du snubblat med dina långa krakelspektakelben, Paul?
Hans fru uttalar sig i tidningen i bland. Jag hade henne som föreläsare också.
Skulle jag bli kär i honom och skriva patetiska blogginlägg? Nej, verkligen inte.
Skulle jag om tillfället bjöds följa med honom upp på hans rum och ha sex med honom på den obligatoriska afghanmattan alla universitetsanställda har på sina arbetsrum?
Ja.
Verkligen.

Det är märkligt vad ett litterärt intresse kan göra en person mer attraktiv.

Hör ni! Är det någon som har läst Vindens skugga? Var det någon som faktiskt tyckte om den? (Förutom de som betygsatt den på adlibris då...) Jag tyckte, som sagt var, den var taffligt skriven, urtråkig och osannolik. Någon månad har gått och jag har bara hunnit ("hunnit") 20 sidor längre in i den, det är fruktansvärt svårmotiverat att läsa vidare.

Varför är det bara medelmåttor som blir bästsäljare? Eller, svaret är väl ganska givet. Bäst att inte dyka närmare in, man vill ju inte bli beskylld för att vara uh, en elitist.

Varken inspirerad av Brev till en bokhandel (del ett var riktigt tråkig, del två underhållande)eller Notting Hill har jag beslutat mig för att Martin M på NK Bokhandel skall bli min personlige bokhandlare.

Ni vet inte vem Martin är, och helt ärligt vet inte jag det heller. Jag vet i alla fall att han alltid är vänlig, skjortbeklädd och drar av min medlemsrabatt utan att fråga efter att se kortet, vilket är ganska tur, eftersom det inte alltid är giltigt. Han är dessutom en av dem där inne som jag faktiskt tycker är trevlig.

I dag utförde jag ett litet test.*

Han rekommenderade bra böcker. (Jag har visserligen inte läst några av dem, men får väl göra det, men de känns som bra böcker. För skams skull var jag tvungen att läsa igenom baksidorna några gånger.)

Om han rekommenderat Liza Marklund vet jag inte om felet legat hos honom eller i mitt utseende.

Passed.

*OK, jag ville ha tips på riktigt också

Gud, nu vet jag varför jag är smått missnöjd med mitt bloggnamn, det är för fan bokmal det heter.

Epic fail, som dagens ungdom skulle ha uttryckt det.