Oj, just nu älskar alla Loka Kanarp va? Utom jag, för jag är en åsna, eller hur det nu hette i Karlssons klister-reklamen.

Jag vet inte, jag är lite trött på trenden att "wow, vi tar ett helt liv/roman/film och sammanfattar det lite coolt och klatschigt på fyra serierutor" (och blir på köpet stämplade som briljanta).

Men sen är jag ju varken cool eller boende på Söder eller i söderförort så det var kanske inte heller väntat att jag skulle förstå.

Göteborgsposten tycker Att älska som en porrstjärna av Neil Strauss och Jenna Jamesson är "rolig i sin närgångenhet" och "ja, faktiskt, ibland rätt sexig".

Jag stör mig varje gång jag ser det på reklemtexten på baksidan av boken. Jag undrar exakt var det var recensenten tyckte var sexigt? Var det beskrivningarna av de gånger Jenna våldtogs? När en porrfilmsdirektör dränkte Jennas nakna bästis? Hur en fet, medelålders, flintskallig man tycker att Jennas tonåriga pussy är världens skönaste och absolut vill ha henne som porrstjärna efter provknullet?
Jenna framstår ju som en trevlig tjej i boken (nä, inte ironi) men vad fan - skarp businesswoman som mår jättebra och som älskar att ha sex och inte förnekar sig själv? Come the fuck on. Genom hela boken skriver Jenna om saknaden av sin mamma som dog när Jenna var väldigt ung, hon blir våldtagen flera gånger, redan som tonåring, hennes pappa tycker det är helt OK (!) att Jenna spelar in porrfilm (Jenna skriver något i stil med att hon blev glad för nu visste hon att det var det hon ville göra helhjärtat och det lilla tvivel hon kände innan berodde bara på att hon oroade sig vad pappan skulle säga)och uppsluppna konversationer om hur många pappan sköt ihjäl i Vietnam förs runt matbordet och ingen visar minsta tecken på att tycka att det snarare är sjukt tragiskt och inte något roligt.
Hela familjen verkar, som en socialtant skulle säga, dysfunktionell.
Jag fattar verkligen inte hur man kan tycka boken är rolig och sexig. Alltså, jag fattar inte. Om man är 12 år och just haft sin första nattliga pollution, kanske.
Och nej, det handlar inte om att jag är sexmotståndare, som någon säkert tror nu. Det handlar om att jag tycker det är jävligt sorgligt att man vill visa sin fitta för fem miljoner män eller ens vill ha ett tjog olika män inuti sig och att jag tycker det bevisas ganska effektivt att det inte alls är "smarta, normala" kvinnor som blir porrfilmstjärnor.

Om det här var boken som skulle bevisa att porrstjärnor mår psykiskt bra misslyckades den tyvärr kapitalt.

(Ordet "älska" känns dessutom som omöjigt att kombinera med "porrstjärna" i samma mening.)

Ibland när jag går in på bokhandeln i tja, ett stort varuhus i Stockholm, undrar jag hur mycket mer de skulle sälja om någon log mot en.

Jag ska inte förmätet säga att de känner igen mig, men eftersom bra bokhandlar är min fritidsgård borde de känna igen mig.

Och jo, en av dem ler vänligt och nickar. Och guess what, ibland har det hänt att jag valt dem över Hedengrens bara på grund av det där igenkännande leendet.

Jag bor i Stockholm city. Det vimlar av bokhandlar här, de flesta har likartade pris.

Något måste få mig att gå tillbaks till just dem.

En enkel, snabb och korrekt, och framför allt, lönechefer, take note - GRATIS sak som ett leende och ett igenkänannde mot en (stam)kund kan faktiskt vara avgörande.

Hjälp! Spindel! I toalettrummet. Mamma har i alla fall lärt sig så mycket, att när jag ringer och VRÅÅÅÅÅÅÅÅLAR kommer man omedelbart utan tjafs. (Och nej, jag vrålade inte besinningslöst, jag lurade henne verkligen inte att tro att jag höll på att bli mördad. Jag kan konsten att vråla artikulerat.)
Hon hittade inte spindeln. "Den har gått, fattar du väl. Den är inte här! Titta!" Gått vart, kan man fråga sig. Ut i lägenheten? Jag dör.
Gud, det här som skulle bli en så trevlig kväll och morgon. Hade köpt årets första vörtbröd.
Jag vågar inte gå in där nu, i badrummet alltså.
Mitt smink är därinne. Jag vågar inte hämta det. Nu kommer inte Maria vilja umgås med mig.
Som tur var hade jag köpt ny tandborste och tandkräm i går! Sköter det i köket nu.
Jaha, jag får väl börja kissa i duschen då.
Alltså, sånt här är värt att skaffa katt för. Eller sambo. Kanske skulle vara värt det ändå. Köket är så stort att det även tjänar som arbetsplats, dessutom är det inte bara en utan två robusta, sekelskiftes spegeldörrar som skiljer köket från rummet. Så slipper man se och höra den. Sambon.

DN sammanfattar det bra själv: "Mycket är oerhört bra i Joyce Carol Oates aggressiva satir över den heliga amerikanska familjen. Men nyss begravda barn skriver man inte romaner om på behagligt avstånd, konstaterar Malin Ullgren."

Känns lite som diskussionen efter Naipul, med nobelprispengarna i ryggen, förkunnade att han skulle köpa sex för dem, och genast möttes av krav att priset skulle dras tillbaka.

Bra litteratur är bra litteratur är bra litteratur. Det har ingenting med författarens bakomvarande etik att göra.

En räv i min smak.

OK, jag har aldrig ätit böcker, som herr Räv i Franziska Biermanns briljanta och otroligt charmiga  lilla berättelse Räven som slukade böcker, men jag brukar lukta på dem.

Godast av alla luktade Stora boken om Barnen i bullerbyn, den med blått omslag.

Nu för tiden brukar böcker tyvärr lukta helt neutralt. Ibland, när jag är i en bokhandel, kan jag inte hålla mig och försöker diskret sniffa snabbt. Är dock rädd för att ses som 1. galen 2. någon som någon missuppfattar snyter sig i böckerna. (Hjälp!)

Godast genomgående luktar pocketböcker från 60- och 70-talet. Det de saknade i bindning vägs med råge upp av lukten. Mmm. Books like that just aren't made anymore...

Taschenbutiken i Köpenhamn.

Vill ni, mina ehm, tre läsare, läsa mitt så kallade paper (urfånigt namn) om Skrot-Nisse - bilderboken vs filmen? Klart ni vill! Kan tillägga att jag aldrig gillade Skrot-Nisse heller. Kanske ska döpa om bloggen till Böcker jag aldrig gillat. Hm, ganska bra idé faktiskt...

Många böcker som filmatiserats utsätts för ödet att bli rejält stympade både i handling och inre skeenden

I Skrot-Nisse och hans vänner, som utkom 1985, är det snarare motsatta förhållanden.

1976 hade Jan Lööf, som ursprungligen debuterade som serietecknare[1], utkommit med boken Skrot-Nisse, som blev en enorm succé. Bokens huvudperson är trots titeln egentligen Kalle, som blir lämnad hos sin farbror när mamma och pappa åker på semester. Skrot-Nisse, så kallad för att han bor på en stor tipp full av elektronisk skrot som han samlar på sig till sina uppfinningar, känner sig sugen på äventyr och tillsammans med sin vän Kvarnström föresätter de sig att segla till Afrika i en pråm. I stället hamnar de på stadens djurpark, lämpligt nog inne i hyddan för giraffer, där de på morgonen blir upphämtade av en mycket ilsken pappa och bror.

När denna  32 sidor långa saga med lite text och mycket bilder skulle göras till spelfilm uppstod vissa problem med hur filmen skulle fyllas. Skrot-Nisse fick helt enkelt broderas om och läggas till rejält.

Skrot-Nisse är nu huvudperson, även om de övriga rollerna är i lika mycket fokus. Han bor fortfarande på en tipp, men nu med sin son, som också heter Kalle. Redan i början hamnar de i klammeri med stadens stadsarkitekt, Ture Björkman, som tycker att de med sitt skrot förfular hans utsikt.

Om Ture Björkman är seriens onde så är Bertil Enstöring geniet. Den bok som han skriver ner sina uppfinningar i vill Björkman få tag i, och han hyser inga skrupler för att få fatt i den, något som till slut leder Skrot-Nisse, sonen, Enstöring och Björkman till Sahara.

Jan Lööfs illustrationer är ganska platta, som något mer avancerade streckgubbar, vilket ju är logiskt när man betänker hur han började sin bana. Dock visar de skickligt karaktärernas känslor.

Filmens lerdockor hyser också flera schablonartade gemensamma drag – hängande bullkinder och stora potatisnäsor.

De blir dock naturligtvis levandegjorda på ett helt annat sätt i och med sina röster och sin mimik.

Skrot-Nisse talar sävligt och lätt bondskt på sin östgötska. Stadsarkitekten har en något gäll och nasal stockholmska. Bertil Enstöring talar ”fumlande” med en hes, desperat brutenhet i rösten när han fruktar för vad stadsarkitekten skall göra.

Även staden har levandegjorts. Även om Lööf med enkla medel förmår göra en myllrande och levande stad i bilderboken, framträder den ännu bättre uppbyggd (av papp?) i filmen. En vuxen kan dessutom notera detaljer såsom att affärerna är Konsum och tidningen DN – utom hos onde Björkman som har en kapitalistisk Expressen under sin portföljarm.

Trots att husen i sig ser mer ”levande” ut i filmen finns det en markant skillnad – i bilderboken, liksom i Lööfs andra alster, går det omkring människor.

Dessa är med något enstaka undantag helt frånvarande i filmen.

Kanske för att filmen känns så levande i sig, så att inga statister behövs?

För visst bidrar filmmediet till en mer levande känsla.

Man hör rösterna, man ser munnen darra, man hör någon ljudligt smaska i sig en gräddtårta.

Filmen fascinerar därmed på ett annat sätt än boken. Plötsligt blir det nästan verkligt. Ett myller av rekvisita bidrar också till denna känsla.

Dessutom kan en film tillåta sig att smyga in roliga biroller i förbifarten – såsom den infängslade fången som står och rycker i gallret bakom den hårdkokta polisöverstens skrivbord, och nynnar med skrovlig buseröst ”jag trivs bäst i öppna landskap…” eller alla djur i sina burar som har diverse ljud och rörelser för sig inne på Nisses kontor.

Dock kan man på ett helt annat sätt sjunka in i bilderboken. Det är vilosamt att betrakta bilderna och fantisera om vad som komma skall på nästa uppslag.

När man tittar på filmen sugs man bara skickligt in men tänker inte så mycket alls, bara observerar.

Redan på 1940-talet talades det om hur viktig barnboken var just för fantasin[2] – bland annat Astrid Lindgren och Tove Jansson talade om de bilder som barnet själva bildade sig som fantastiskare än alla andra bilder och den sistnämnda skrev om vägen där ”författaren stannar och barnet fortsätter, ensamt, i fantasins värld.”[3]

Jag tror en bok stimulerar fantasin på ett helt annat sätt – filmen visar så mycket att det inte finns lika mycket kvar att fantisera om.

Mest torde dock fantasin stimuleras av böcker utan bilder alls – på det sättet blir man ju helt fri att skapa sina egna bilder utan den stora påverkan som ju illustrationerna utgör.

Vilket är då bäst? Att titta på filmen eller att läsa boken?

När det gäller Skrot-Nisse ser jag ingen anledning att bara nöja sig med det ena av dem.

Det är två helt olika historier, och båda är lika väl genomförda och fascinerar på olika sätt.

Dock har boken en viktig fördel som filmen aldrig kan få – språket och den sammanhängande berättelsen, som i filmformen utgörs av repliker och ibland en förklarande berättarröst.

Att barn både uppskattar och behöver höra språk i litterär form torde vara ställt utom allt tvivel. Jan Lööf är även en habil tecknare och humoristisk författare som inte skriver barn på näsan.

Filmen är dock så skickligt gjord med en så spännande berättelse att den förtjänar att bli en lika älskad klassiker som boken har blivit.

[1] Kåreland, Möte med barnboken, s.144

[2] Läs mig, sluka mig! Kristin Hallberg (red) s.247

[3] Ibid