Åh, svindel. På ett sätt som bara existerar i Mitt livs novell-noveller och sedan när jag släntrade in i klassrummet och såg honom.
Paul. Var det så här du såg ut? Sedan senast har det bruna håret blivit grått. Han hade inga sköldpaddsfärgade, runda glasögon längre. Han hade violblå ögon. Gissningsvis hade han det förra gången också.
Jag kommer mest ihåg honom som lång och slängig och sprattelgubbsaktig. Killing an arab, hela kulten, vi var unga, vi gick omkring med boken i kavajfickan... The Cure... Ja, det var så Paul sa alltså. Ett rum längst upp längst bort någonstans. Redovisning om Camus.
Och så nu.
Paul, Paul, kommer du ihåg mig? Gissningsvis inte. Jag är en av vad måste ha varit tusentals elever under åren. Och jag kommer ju knappt ens ihåg dig.
Svarta mockabrogues. Svart kavaj. Fet ring på vänster ringfinger. Mörkblå jeans. Hål på ena knät. Har du snubblat med dina långa krakelspektakelben, Paul?
Hans fru uttalar sig i tidningen i bland. Jag hade henne som föreläsare också.
Skulle jag bli kär i honom och skriva patetiska blogginlägg? Nej, verkligen inte.
Skulle jag om tillfället bjöds följa med honom upp på hans rum och ha sex med honom på den obligatoriska afghanmattan alla universitetsanställda har på sina arbetsrum?
Ja.
Verkligen.

Det är märkligt vad ett litterärt intresse kan göra en person mer attraktiv.