Hjälp! Spindel! I toalettrummet. Mamma har i alla fall lärt sig så mycket, att när jag ringer och VRÅÅÅÅÅÅÅÅLAR kommer man omedelbart utan tjafs. (Och nej, jag vrålade inte besinningslöst, jag lurade henne verkligen inte att tro att jag höll på att bli mördad. Jag kan konsten att vråla artikulerat.)
Hon hittade inte spindeln. "Den har gått, fattar du väl. Den är inte här! Titta!" Gått vart, kan man fråga sig. Ut i lägenheten? Jag dör.
Gud, det här som skulle bli en så trevlig kväll och morgon. Hade köpt årets första vörtbröd.
Jag vågar inte gå in där nu, i badrummet alltså.
Mitt smink är därinne. Jag vågar inte hämta det. Nu kommer inte Maria vilja umgås med mig.
Som tur var hade jag köpt ny tandborste och tandkräm i går! Sköter det i köket nu.
Jaha, jag får väl börja kissa i duschen då.
Alltså, sånt här är värt att skaffa katt för. Eller sambo. Kanske skulle vara värt det ändå. Köket är så stort att det även tjänar som arbetsplats, dessutom är det inte bara en utan två robusta, sekelskiftes spegeldörrar som skiljer köket från rummet. Så slipper man se och höra den. Sambon.