Vågar verkligen inte gå och fråga någon bibliotikarie IRL...

I somras lånade jag en bok  på ett bibliotek på Söder. Eftersom det är tvärs över stan från där jag bor, har det inte blivit att jag återlämnat den. (Orka åker till Söder, liksom... Hela två stationer från t-centralen!)

Dock har jag upptäckt att boken är struken från min lista över lånade böcker! Trots att den ligger kvar hemma, finns den alltså inte med under mina lån någonstans.

Jag vill ju ändå återlämna den men nu vågar jag helt enkelt inte. Är rädd att det kommer att vara skyhöga böter, vad blir det, 5 kronor per vecka sedan i somras?

Om den inte ens finns registrerad, av någon underlig anledning, är det onekligen mest lockande att ha kvar den hemma i stället för att riskera chockböter.

Vad skall jag göra? Tror ni den återregisterar sig själv på mitt konto när jag lämnar tillbaks den? (Har ej heller fått några krav på den, trots att jag *vet* att den varit med på min lista en gång i tiden.)

Ibland när jag går in på bokhandeln i tja, ett stort varuhus i Stockholm, undrar jag hur mycket mer de skulle sälja om någon log mot en.

Jag ska inte förmätet säga att de känner igen mig, men eftersom bra bokhandlar är min fritidsgård borde de känna igen mig.

Och jo, en av dem ler vänligt och nickar. Och guess what, ibland har det hänt att jag valt dem över Hedengrens bara på grund av det där igenkännande leendet.

Jag bor i Stockholm city. Det vimlar av bokhandlar här, de flesta har likartade pris.

Något måste få mig att gå tillbaks till just dem.

En enkel, snabb och korrekt, och framför allt, lönechefer, take note - GRATIS sak som ett leende och ett igenkänannde mot en (stam)kund kan faktiskt vara avgörande.

Taschenbutiken i Köpenhamn.

Varken inspirerad av Brev till en bokhandel (del ett var riktigt tråkig, del två underhållande)eller Notting Hill har jag beslutat mig för att Martin M på NK Bokhandel skall bli min personlige bokhandlare.

Ni vet inte vem Martin är, och helt ärligt vet inte jag det heller. Jag vet i alla fall att han alltid är vänlig, skjortbeklädd och drar av min medlemsrabatt utan att fråga efter att se kortet, vilket är ganska tur, eftersom det inte alltid är giltigt. Han är dessutom en av dem där inne som jag faktiskt tycker är trevlig.

I dag utförde jag ett litet test.*

Han rekommenderade bra böcker. (Jag har visserligen inte läst några av dem, men får väl göra det, men de känns som bra böcker. För skams skull var jag tvungen att läsa igenom baksidorna några gånger.)

Om han rekommenderat Liza Marklund vet jag inte om felet legat hos honom eller i mitt utseende.

Passed.

*OK, jag ville ha tips på riktigt också

Inte för att det spelar någon roll, men jag ville bara påpeka, att vi la i fem kronor, innan vi visste att det det var gratis för barn. Här är barnet. Hon är fem.

Säger farmodern eller mormodern eller lektanten, eller vad hon nu månde vara.

Och det är så tydligt att det visst spelar roll.

Hon vill ha femman, istoppad i onödan, tillbaka.

Klart du ska få femman tillbaka! säger bibliotikarien.

Nej då, det spelar självfallet ingen roll! säger tanten, och viftar avvärjande med handen.

Och står kvar. Och väntar. På den där femman.

Jaja, jag sitter i soffan, bredvid en skrikande bebis, bredvid två tjattrande bibliotakrier, en sexåring som sjunger och dansar, och tänker att jag hoppas att biblioteket lägger alla vuxnas femmor till att kosta på ett rum där man måste hålla käft.

För inte så länge sedan var det självklart att man var tyst på bibliotek, att det inte var en fritidsgård utan att ställe där man när som helst, och var som helst, skulle kunna försjunka i lugn och ro med en bok, även om man inte var en tentamenspluggande student.

Nu är det nästan bibliotikarierna själva som är högljuddast.

Förövrigt anser jag att toaletter på bibliotek ska vara gratis för alla, inte bara för folk som har ett barnalibi med sig.