En räv i min smak.

OK, jag har aldrig ätit böcker, som herr Räv i Franziska Biermanns briljanta och otroligt charmiga  lilla berättelse Räven som slukade böcker, men jag brukar lukta på dem.

Godast av alla luktade Stora boken om Barnen i bullerbyn, den med blått omslag.

Nu för tiden brukar böcker tyvärr lukta helt neutralt. Ibland, när jag är i en bokhandel, kan jag inte hålla mig och försöker diskret sniffa snabbt. Är dock rädd för att ses som 1. galen 2. någon som någon missuppfattar snyter sig i böckerna. (Hjälp!)

Godast genomgående luktar pocketböcker från 60- och 70-talet. Det de saknade i bindning vägs med råge upp av lukten. Mmm. Books like that just aren't made anymore...