Höstlöv och internatskolor i all ära, men det var Hemlängtan som startade min vurm för New England.

6-åriga Rusty blir skickad från krigets lantliga Devon i UK till ett konstnärshem i Connecticut. När boken börjar har Rusty, som nu är 12, just kommit "hem" igen.

Kontrasten från det rika USA till efterkrigstidens utfattiga, traumatiserade och sönderbombade England blir förstås enorm.

Utöver ljumma kvällar på träverandan, fisketurer, roller skates och milk shakes saknar förstås Rusty sin amerikanska familj och upplever att hennes engelska familj inte tycker om henne längre. I England kan man dessutom inte uppträda som den självständiga, frihetsvana tonåring Rusty har blivit.

Gud vad jag verkligen älskar den här boken. Varje gång jag läser den är det som jag själv åker rullskridskor och dricker milkshakes med sugrör i en ljum skymning i villakvarter i USA i kort veckad kjol och knästrumpor, eller sitter gråtandes i ett kyligt vindsrum med en toast med smörsubstitut i ett regnigt England medan ens pappa vill skicka en till internatskola och ens mamma mest vill laga bilar.

Rusty är fortfarande efter alla år så nära jag kan komma en idol.

Detta är i mitt tycke Michelle Magorians allra bästa bok, som jag läst så många gånger att den fallit sönder.

...och nu inser jag precis vad min 13-åriga brorsdotter ska få i julklapp.

För skams skull får jag väl betala den här gången.

  Och nä, det var inte bra av mig (jag var också 12, btw!) att sno den, men om man ser på stämpeln på försättsbladet hade min skola också snott den - jag snodde den nämligen från ett annat skolbibliotek än Linnéskolans...

Hade faktiskt aldrig läst Nalle Puh innan i går (ja, tänk!) men när jag nu fått en anledning (se inlägget nedan) kastade jag mig över dem, och var främst ivrig över att se slutet på bok två, det slut som jag hört var så ofärdigt att David Benedictus kände sig manad att skriva en riktig avslutning.

För det första: Jag tycker slutet var riktigt bra. Det är tydligt att Christoffer Robin börjar bli, om inte vuxen, så i alla fall mer mogen, men att han någonstans långt inne alltid är det barn som leker sina fantasi(förlåt...)lekar med alla djuren i Sjumilaskogen. Det är en vacker och sympatisk avslutning, med den stundande vuxne som för alltid kommer ha Puh i säkert förvar både i sitt inre och "på den förtrollade platsen högst uppe i skogen".

För det andra: Om man nu bortser från att det redan fanns ett fullgott slut, spelar det någon roll om någon hittar på nya historier? Bara de håller Puhs klass kunde de ju rent teoretiskt varit skriven av Milne? Jag anser inte att Puh-böcker är några romaner utan många  korthistorier fogade till varandra. Att någon hittat på några nya tycker jag känns mest trevligt.