Min mamma introducerade litteratur ganska tidigt för min bror...

Kommer ihåg att jag tyckte Kråkorna i Päronvik var osedvanligt tråkig när jag var liten. Läste om den i går. Den var lika tråkig nu.

Undrar om det är så med många böcker man läste när man var liten, att man av ren nostalgi eller lathet (det är praktiskt att plocka fram samma känsla igen och slippa bilda sig en ny) tycker samma sak om den?

Fast nä.

Lilla Prinsen tyckte jag var urtråkig (undrar om någon femåring faktiskt tycker den är givande), den älskar jag nu.

Och Barnen i djungeln verkligen älskade jag, den tycker jag är väldigt uttråkande nu.

När det kommer till Kråkorna i Päronvik tycker jag det märks att den hittades på på stående fot (sittandes säkert, i en stor fåtöljd med cigarr, konjak, äggtoddy och teaterkonfekt). Ganska meningslös, faktiskt.