Jag orkar inte läsa hans blogg, (dels på grund av pur avundsjuka, dels på grund det ganska jobbiga pubertala "det jag och Amanda har" - snälla Alex, så känner ALLA nyförälskade, hur länge har ni varit ihop? ett år?, dels på grund av läsarna) men jag tycker Alex är en av Sveriges största stilister och humorister. (Dito med Calle Schulman.)

Antar att man inte kan vara obegåvad om man har Sven Stolpe som morfar.

Har någon läst Alex bok, förresten?

Är det här på riktigt? ÄLSKAR det.

All good men are taken.

Kommer ihåg att jag vägrade läsa Konsten att vara Ela när det kom (jag har fortfarande inte läst den), jag var upprörd över att huvudpersonen hade samma förnamn som mitt smeknamn - jaha, så länge lyckades jag hålla mitt namn hemligt - och liknande efternamn som jag och att hon dessutom, för att göra det hela värre, ganska väl även verkade representera de sidor av mig som jag hatar.

Om detta för att jag tror jag satt nära Johanna Nilsson på tåget i dag.

Att möta en författare ska tydligen vara lika upphetsande som att möta gåsen som levererar ens gåsleverpastej. (Se bokhorornas album, var det inte flera texter där som handlade om att de, oberoende av varandra, flydde från Paul Auster?)

Well.

Det här var upphetsande, i ordets rätta bemärkelse.

Älskar de avsmalnande ögon, blicken, den truliga minen, kängorna, pojkfrisyren.

Och det här har ju inget om böcker att göra, men apropå tåg - ansiktsblindhet ligger i släkten på min mammas sida.

En dag satt morbror Hjalmar på tåget upp till Kiruna för att hälsa på sin mamma. Där hamnade han i samspråk med en man, som han fann mycket trevlig, och efter några timmar, när det framgick att de skulle hälsa på samma kvinna, som båda ansåg var deras mor, kom de på att hoppsan, de var visst bröder.

Och nej, inte bröder separerade vid födseln, bröder som växit upp tillsammans.

Osannolik historia, tycker jag. Helt sannolik, tycker mamma, som kan stoltsera med att inte känna igen sin egen fästman när han stod en meter ifrån henne på bussen, "men han stod ju i profil!"